[På svenska] [På dansk]

Den gamla kyrkdörren i Ronneby kyrka, som bär spår efter yxhugg och eld. Under Erik XIV:s blodbad i Ronneby 1564 sökte en del Ronnebybor skydd i kyrkan, men slogs ihjäl efter att svenskarna slagit in kyrkdörren.

NÄR VATTNET I RONNEBYÅN FÄRGADES RÖTT

Alla krig får förvisso anses som meningslösa, men frågan är om inte det nordiska Sjuårskriget tar priset. En heraldisk dispyt blev upphovet till kriget. Danmark-Norges kung Frederik II envisades med med att föra Tre Kronor i Danmarks vapen, vilket svenske kungen Erik XIV menade var förbehållet Sverige. Erik själv å sin sida förde såväl Danmarks som Norges vapen i sin sköld! Dessutom ville de båda unga, makthungriga monarkerna ha Estland och Livland. Såväl Sveriges som Danmark-Norges riksråd var mot krig men kungarna bestämde, och detta skulle få tragiska konsekvenser inte minst för människorna i Skåneland, som under de kommande sju åren skulle utsättas för oupphörliga svenska härjningståg.

Svenskarna började under hösten 1563 systematiskt ödelägga Blekinge, för att skapa en försvarszon mot det egna landet. Bygderna kring de befästa orterna Avaskär, Lyckeby, Ronneby och Elleholm plundrades och brändes. I slutet av oktober ryckte svenske kungen Erik XIV in i Halland med 13 000 man förutom uppbådade bönder och belägrade Halmstad. Fästningen under befälhavaren Paul Huitfeld vägrade emellertid ge upp trots att svenskarna skjutit sönder murarna mellan Norreport och blockhuset. Efter att stadens försvarare slagit tillbaka fem svenska stormningsförsök avbröts belägringen och trupperna drog sig tillbaka mot den svenska gränsen, men de gjorde det under den svenske kungens paroll "Bränn! Plundra! Slå ihjäl!", och lade bl a det gamla Halmstad, Övraby ("den övre staden") i aska. De retirerande svenskrna upphanns emellertid av den danska armén vid Mared utanför nuvarande Oskarström där de förlorade hela sitt artilleri och flydde i oordning uppför Nissanstigen. Kvar på valplatsen låg omkring 2 000 döda, varav merparten var svenska soldater.

De första snapphanarna
Under hösten beordrades skåningen Mikkel Pedersen Gønge att med sina hakeskyttar, en nationell frivilligkår till hembygdens försvar, "vogte Grænserne i Gønge, Willands og Nørre-Åsbo hærreder" och att i "grænseegnene gøre Fjenden den afbræck, han mægtede". Det är här man för första gången stöter på ordet "snapphanar", ett skällsord som svenskarna använde om Mikkel Pedersen och hans hakeskyttekompani, och hädanefter skulle bruka som beteckning för allt motstånd de stötte på i form av beväpnade bondeskaror.

Vid årsskiftet 1563-64 gav Erik XIV sina svenska avdelningar order om att efter bästa förmåga härja och bränna längs hela gränsen mot Skåneland. Den svenske befälhavaren Nils Persson Silfversparre bröt då in i Skåne och plundrade och brände från Göinge i väster och nio mil österut genom Blekinge. Det enda motstånd svenskarna mötte var skånska och blekingska bondeförband som försökte bromsa massakrerna.

En annan svensk styrka under Knut Håkansson Hand ryckte in i norra Halland och plundrade och brände hela trakten kring Kungsbacka och Falkenberg. Något motstånd stötte svenskarna inte heller på här, och de kunde återvända till Sverige rikt lastade med byte och omkring 500 skåneländska fångar.

Ronneby blodbad
I augusti trängde Erik XIV in i Blekinge med 5 500 man fotfolk och 2 400 ryttare. Således en betydande här, som dessutom skulle föda sig själv i det olyckliga Blekinge. Svenskarna mötte också ett förbittrat motstånd från bönderna. Relationerna berättar att de soldater som kom efter under marschen höggs ned och hängdes upp i träden. Som straff för det beordrade Erik XIV 160 ryttare och ett hundratal bösseskyttar att bränna och plundra på ömse sidor om härens väg mot Ronneby.

Staden Ronneby intogs den 4 september genom stormning, och efter stadens fall satte svenskarna igång ett fruktansvärt blodbad på allt levande i staden. Ingen skonades utan alla stadens invånare, 2 000 barn, kvinnor och män höggs saklöst ned. Svenske kungen Erik XIV skrev efteråt förtjust i ett brev: "ett väldigt mord, så att vattnet i älven var rött som blod utav de döda kroppar". Han skrev att man kunde sticka ned "fienderna", dvs den värnlösa civilbefolkningen "som en hop vilda svin och skonade ingen man utan slog ihjäl alla varaktiga (vapenföra) så att i staden blev mer än två tusen man om halsen utom några kvinnor och barn, dem finnarna slog ihjäl".

Etnisk rensning
Efter massakern plundrades staden, och sattes sedan i brand. När svenskarna sedan tågat "från denne ohygglige utsikt af rykande ruiner och vanskaplige lik" begav sig Erik XIV till Kalmar efter att ha beordrat Klas Kristersson Horn och Charles de Mornay att "röva, bränna och ihjälslå för fäfot från Åhus upp till Ronneby upp mot svenska gränsen allt levande, män, kvinnor och barn". Målsättningen för Erik XIV var en total utrotning i Blekinge av den ursprungliga befolkningen för at ge plats åt en rent svensk befolkning. De eventuellt överlevande blekingarna skulle föras samman till Kalmar för vidare transport till Stockholm. "För det är bättre att ha ett öde land än ett fiendeland", skrev den svenske kungen.

Ordern blev en hemsk upplevelse. Alla Blekinges städer plundrades och lades i aska: Elleholm, Sölvesborg, Avaskär och Lyckeby, liksom Åhus i Skåne. Men svenskarna fick snart skudda landets stoft från sina skor, ty en dansk styrka under Günter von Schwartzburg på 14 000 man inledde ett anfall mot Kalmar. Men svenskarna hade då avbränt och förstört allt i landsändan. Enligt en allmogebeskrivning till Frederik II är allmogen i dessa bygder nu helt utblottad och den större delen mankön ihjälslagen. Den danska hären drog plundrande och brännande fram genom Småland under tåget mot Kalmar, men stötte på hårt motstånd från småländska bondeuppbåd. Den tilltänkta överrumplingen av Kalmar misslyckades och hären drog sig då tillbaka till Skåneland.

Klas Horns mordbränder
I början av tredje krigsåret 1565 drog Klas Kristersson Horn in över den halländska gränsen. Detta tåg gick endast ut på plundring, mord och brand. Svenske kungens order till Horn var att döda "höga och låga, det bästa Gud giver nåden till". Horn brände Laholm och hela trakten mellan Lagan och Nissan. Sedan fortsatte plundringståget söderut och Horn lät plundra och bränna Båstad och Ängelholm liksom hela landsbygden kring Helsingborg. Det enda motstånd svenskarna stötte på var bondeuppbåd som förgäves försökte hindra deras framfart.

Massakern i Varberg
I augusti intog en svensk styrka på omkring 14 000 man Varberg, vars omgivningar redan i mars utsatts för svåra härjningar av en svensk belägringsstyrka. Svenskarna "anställde ett förskräckligt blodbad bland de stridbara försvararna; dock skonades gubbar, qvinnor och barn, jemte 150 utländska knektar, bland hvilka befann sig den sedermera så ryktbare Pontus de la Gardie, som blef fången." Stadens präst halshöggs framför kyrkans altare. Efter att staden plundrats lades den i aska. Efter ett plundringståg mot Halmstad återvände svenskarna till Varberg där fästningen intogs varvid hela besättningen med undantag för kommendanten Hans Holk och några andra adelsmän, dödades.

Efter att 5 000 svenskar och 3 000 danskar stupat i slaget vid Axtorna nordöst om Falkenberg beordrade svenske kungen i början av 1566 Jakob Hästesko till ett hämndtåg mot Göinge där Vanås lades i grus och aska liksom de närmsta socknarna Gryt och Knislinge. Danske kungen lät naturligtvis inte de svenska härjningarna vara obesvarade, och hans knektar for fram med lika stor grymhet i de svenska gränslandskapen. De svenska krönikorna berättar om hur de tyska legoknektarna i den danska hären roade sig med att skära av tungorna och brösten på de svenska kvinnor de fick i sitt våld och att de skjöt till måls på sina fångar. T ex gick Daniel Rantzaus styrkor i juli över riksgränsen in i Västergötland och brände slotten Torpa, Läckö och Orreholm och ödelade Bogesund, Falköping och Skara med bygderna runtomkring.

Daniel Rantzau lyckades göra en kraftig framstöt mot det centrala Sverige när han i oktober tog sig brännande och plundrande fram med en här på 8 500 man till Jönköping, som lades i aska. Därefter anträddes färden mot Östergötland där alla städer brändes - somliga av hans egna trupper, andra av svenska styrkor för att danskarna inte skulle kunna utnyttja städerna som kvarter. Bönder som räddat hus och hem mot brandskatt hängdes av svenskarna som "landsförrädare". I januari 1568 drog sig Rantzau tillbaka mot Danmark. Återtåget till Skåne är en av krigshistoriens märkligaste bedrifter. Rantzau lyckades på tre veckor med små förluster ta sig genom Holavedens klyftor, över Sommens is, över klippor och genom de vintriga svenska urskogarna ta sig igenom det fientliga landet, ständigt antastad av svenskt krigsfolk och svenska bondeskaror. I februari 1568 stod Rantzau i Skåne och bedriften gav honom evig militär ryktbarhet

Villands härad låg i rök och eld
I samma månad ryckte Erik XIV in i Blekinge mot Göinge tillsammans med sina bröder hertigarna Johan och Karl, "öfverallt plundrande, brännande och mördande". Sölvesborg som nyss varit återuppbyggt efter katastrofen 1564 gick åter upp i lågor. Svenske kungen hade även Halmstad på sin önskelista, men därav blev det inget. En svensk styrka kvarlämnades i Halland för att plundra och bränna ända ned mot Ängelholm.

I november återtog danskarna Varbergs fästning och samtidigt som de bästa dansk-skånska styrkorna låg vid Varberg föll påpassligt svenska trupper under hertig Karl och Pontus de la Gardie in i nordöstra Skåne som ödelades helt och hållet. Åhus, Vä, Sölvesborg och Ystad plundrades och brändes med sina omkringliggande bygder. Hela Villands härad stod i lågor "så att där var sådan stor tåga och rök, då allt det häradet brände, att ingen visste, om det var dag eller natt."

Oavgjort krig
Fred slöts i Stettin den 13 december 1570. Kriget hade slutat "oavgjort". Den Nordiska unionen upplöstes formellt, medan Sverige återfick Älvsborgs fästning mot en lösen på 150 000 riksdaler. Samtidigt fick svenskarna avsäga sig kraven på de dansk-norska landskapen Jämtland, Härjedalen samt Gotland. Kriget började med tvisten om Tre Kronor i Danmarks riksvapen. Hur blev det med den frågan då? Jo, de tre kronorna finns kvar i det danska riksvapnet än idag!

Källor

Uno Röndahl "Skåneland utan förskoning"
"Skåneland ur det fördolda"

Jonny Ambrius "Skånes historia i årtal"

Folke Hellberg "Skånes historia"

K Arne Blom & Jan Moen "Snapphaneboken"

Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Gustav Vasa och hans söner och döttrar"

[Tillbaka till huvudsidan]