"Kong Niels indkaldte ledingen fra de lande, som var underlagt ham, og gav meget nøje ordre til, at alle ædlinge skulle komme til Skåne den 4. juni; for ved den tid fejrede man den hellige pinsedag. Da de nu om mandagen uforsigtigt forlod deres skibe og heller ikke havde ordne deres sager fornuftigt, kom Erik over dem med sin hær og påførte hele Danmark et ubeskriveligt og ubodeligt tab. Vé hint grufulde år, hin bitre dag, dødens dag, mørkets dag, fuld af jammer, tung af gråd! Vé hin dag, da Magnus dræbes, Danmarks blomst knækkes! Den skønneste blandt de unge, kæk og kraftig, en glad giver, både klog og en ynder af fasthed: Magnus dræbes - og med ham jarler og fem bisper: Peder af Roskilde, Thore af Ribe, Ketil af Vestervig, Henrik, som var fordrevet fra Sverige. Adelbjørn af Slesvig fik et uhelbredeligt sår og overlevede knap halvandet år derefter. - - Men kong Niels, som så nogle blive fanget, andre lemlæstet, nogle dræbt, andre druknet i vandet, fik fat på en hest og nåede med nød og næppe ud på et skib sammen med Harald."

Citat från Roskildekrøniken, Danmarks och därmed också Skånelands äldsta historiska urkund, där den nära nog samtida författaren, okänd till sitt namn, skrivit ned vad han hört om slaget vid Fotevik.

SLAGET VID FOTEVIK

På Skånes västkust vid en plats som heter Fotevik (Fodevig) nära Skanör, stod en gång ett av de blodigaste slagen i Skånelands historia. Året var 1134 och striden handlade om vem som skulle ha makten i Danmark.

Förhistorien till detta inbördeskrig som kulminerade i slaget vid Fotevik, börjar med den skånskättade kungen Svend Estridsen (1047-75) och de fem av hans söner; Harald, Knud, Oluf, Erik och Niels, som alla blev kungar i Danmark. I slutet av 1000-talet var det Erik, med tillnamnet Ejegod, "den alltid gode", som satt på tronen. Sedan han dött på Cypern under en färd till Kristi grav 1103, efterträddes han av brodern Niels, den yngste av Svend Estridsens söner. Det var Erik Ejegods båda söner Erik Emune och Knud Lavard och den regerande kung Niels son Magnus som skulle få en central roll i den maktstrid som bröt ut.

Magnus befarade att Knud Lavard en gång skulle bli en svår medtävlare om den danska kungakronan, och beslöt därför att röja honom ur vägen. Julen 1130 bjöd Magnus sin kusin till Roskilde kungsgård och trettonafton hände det Knud hade blivit varnad för. Han bragtes svekfullt om livet av mördaren Magnus, vilket blev inledningen till en oerhörd förbittring när dådet blev känt i vidare kretsar, och i Danmark delades man nu i två läger; för och emot den mördade. På den ena sidan stod kung Niels, hans son Magnus och biskop Peder i Roskilde med flera. På den andra sidan Knud Lavards bror Erik och ärkebiskop Asser Svendsen i Lund och andra skåneländska stormän.

Om ärkebiskop Asser, en man av jydsk och skånsk börd som med tiden blev älskad och vördad som en fader för folket i Skåneland, bör nämnas, att han blev biskop i Lund 1089 och sedan kung Erik Ejegod fått påvens medgivande att inrätta ett ärkebiskopsdöme för hela Norden med säte i Lund, blev han den förste store lundensiske kyrkofursten.

Annandag pingst 1134 landade Niels och Magnus med en stor ledungsflotta vid Fotevik. I Skåneland hade man under flera månader förberett sig på ett angrepp från kung Niels. Man hade befäst Lund med murar och vallar och längs kusterna hölls det ständig vakt.

Innan kung Niels hade fått ordning på sitt fotfolk syntes ett enormt dammoln som hastigt närmade sig från lundahållet. Det var Eriks och Assers 300 tyska legoknektar till häst som stormade ner mot den vid det här laget helt paralyserade invasionshären. Detta var första gången rytteri användes i nordisk krigföring och kung Niels hade inte mycket att sätta upp mot den anstormande fienden. Krönikeskrivaren Saxo Grammaticus beskriver slagets förlopp:

"Kun Magnus med en liden skare bolde kæmper skammede sig ved at vige, hvor de andre vendte ryg, og så sine angribere under øjne, ja drev dem tilbage. Sagen var den, at han indså, hvor ringe udsigt der var til at undslippe, og derfor satte en ære i at søge heltedøden og med hæder ende sit liv i kampen: han ville hellere falde end fly, for ej at gøre sit gamle ry som bold stridsmand til skamme. Han stred som en helt, fældede mange af sine fjender, og segnede omsider i døden på en dynge af lig, han havde lagt uden om sig. Ved hans side faldt bisp Peder af Roskilde: de fulgtes i døden og fik også fælles hvilested.
Hvad Niels angår, så var der en bryde, der gav ham sin hest, så han nåede til skibs. En stor del af flygtningene klamrede sig fast til fartøjernes ræling for at komme om bord, så nogle af skibene var nær ved at synke under den uhyre vægt; og de, der var sluppet først om bord, huggede uden skånsel efternølernes hænder af, når de greb fast i snekkerne: de glemte, de var deres stalbrødre, og foer værre frem mod deres egne end mod fjenden. Det var for sand en ynk at skue, hvordan de med armene hagede sig fast i skibene: fjenden drev dem frem foran sig, og fællerne stødte dem tilbage. Her stod da øjensynlig det ord sin prøve, at enhver er sig selv nærmest; så alle skrydere skulle hellere tie stille med alle de store ord om at have deres venner kærere end deres eget liv, som de ikke undser sig ved at bringe til torvs.
Dog tør vi tro, at denne sejr kun lidet skyldtes menneskenes styrke, men var Herrens hævn for den hellige mands mord. I dette slag faldt så mange bisper, som man ellers aldrig har spurgt: så er mig sagt, at Peder af Roskilde og den svenske bisp Henrik samt alle jyske bisper så nær som én lod deres liv i kampen."

I slaget stupade inte mindre än 5 biskopar och 60 präster. Niels lyckades som nämnts komma undan med livet i behåll, men blev redan 25 juni samma år ihjälslagen av borgarna i Slesvig som hämnd för mordet på Knud Lavard. Hur många som utöver dessa stupade vid Fotevik vet man ej, men hursomhelst blev slaget blev en av de mest avgörande vändpunkterna i Danmarks historia.

Segraren Erik Emune hyllades sedan som kung på Sankt Libers hög vid Lund. Han tog Lund som säte och gjorde staden till Danmarks huvudstad (det är för övrigt härifrån vi har beteckningen "Metropolis Daniæ"). Erik Emune utvecklades dock till en blodtörstig och härsklysten tyrann och mördades slutligen på tinget vid Ribe 1137 av stormannen Sorteplov, som genomborrade honom med sin lans. När kungens systerson Erik Lam försökte skydda liket, ropade mördaren till honom med bister humor: "Vær ej så hæftig, Erik! Der faldt fedt flæsk i din kedel, om du ellers kan få det op!" Erik Lam förstod den grova anspelningen, och blev också vald till kung.

Efter Erik Lam abdikerat och gått i kloster 1146 valdes Erik Emunes son Svend Eriksen (oftast kallad Svend Grathe efter sin dödsplats) till ny kung i Skåneland och i Sjælland, medan jyderne valde kung Niels sonson Knud Magnusen till sin kung. Efter tioåriga stridigheter om makten över hela landet delades Danmark 1157 genom förlikning mellan parterna, som nu blivit tre. Knud Lavards son Valdemar fick Jylland, Svend Eriksen fick Skåneland och Knud Magnusen Sjælland. Efter att Knud Magnusen mördats och Svend Eriksen stupat i kampen om tronen på Grathe hede i Jylland, blev Valdemar, sedermera med tillnamnet den store, ensam kung över Danmark. Det så kallade Valdemarernas tidevarv hade inletts, och Foteviksslagets betydelse härtill var säkert inte ringa.

Enligt en skröna skall namnet på badorten strax intill Fotevik, Höllviken, betyda detsamma som tyska "die Hölle", dvs helvete. Kanske har man haft den blodiga helgdagen 1134 i åtanke.

KÄLLOR: Folke Hellberg "Skånes historia"
Jonny Ambrius "Skånelands historia i fickformat", "Skånes historia i årtal"
Birgitta Petrén "Otroliga historier"
Hans Wåhlin "Boken om Skåne"
Johan Ottosen "Vor historie"
Uno Röndahl "Skåneland II - På jakt efter historien", "Skåneland ur det fördolda"
Saxo Grammaticus

[Tillbaka till huvudsidan]