Karl XII, "Werldens Hjelte".I dennes heterogena armé med många skilda nationaliteter, utgjorde skåneländarna 22 000 man eller 36%. I rullorna har de nationalitetsbeteckningen "Schone" eller "Schoneländer". Få av dem återsåg sin fädernejord igen.

Tillståndet i Skåne 1707-09

av Jonny Ambrius

I november 1707 gjorde den nye guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, en rundresa i landskapet. Resans främsta syfte var att rekrytera soldater till Karl XII:s armé, men överallt där Stenbock och hans följe drog fram överöstes dessa med klagomål över myndigheternas behandling av allmogen. På varje ställe där ett utskrivningsmöte skulle äga rum, lämnades inte mindre än 7-900 klagomål in från bönderna i just den trakten. Tillbaka i Malmö började Stenbock sortera upp klagomålen allt efter det förmenta övergreppets art, men trots tusentals klagoskrifter fann guvernören märkligt nog att endast tre fogdar begått så pass grova brott att detta föranledde att de häktades.

Detta var emellertid blott toppen av ett isberg, ty fogdarnas underlydande var minst lika skyldiga och brotten rörde sig om allt från ren stöld till orättmätigt beslagtagande av livsmedel och lösöre. Vid ett tillfälle skulle överskottet av den proviant som bönderna levererat till trupperna i Skåne återlämnas, men när bönderna krävde detta jagade fogdar och länsmän istället bort skåningarna med hugg och slag. Till alla de brott som de uppsvenska tjänstemännen begick mot den skånska allmogen kan läggas; utpressning, bedrägeri, misshandel, dödshot, urkundsförfalskning etc.

Detta i ett landskap som vid denna tid knappast hunnit återhämta sig efter sviterna av det förödande skånska kriget som dragit fram 1675-79. I många svenskars ögon var Skåne i början av 1700-talet visserligen rent juridiskt att betrakta inländskt land, men i praktiken ansågs skåningarna trots detta fortfarande som högst opålitliga och illasinnade danskar. De uppsvenska tjänstemännen kunde således under denna tid, med vapenmakt i ryggen, utan vidare bära sig åt som de ville i landskapet Skåne. Samtidigt som skåningarna på detta sätt utsögs av överheten, tvingades de dessutom att bidra med soldater till Karl XII:s armé. Från 1700 och fram till september 1709 utskrevs inte mindre än 15 000 skånska män till svensk krigstjänst. Stenbock beklagar sig 1709 i en skrivelse till kungen, att Skåne fått lämna mer manskap till armén än något annat landskap i Sverige. Upp emot 95% av av dessa skånskar knektar skeppades dessutom iväg till den galne kungens krigsskådeplatser i Baltikum och på kontinenten och blott någon promille återsåg någonsin Skåne igen.

Denna åderlåtning av befolkningen resulterade i att mer än 1 000 gårdar och hemman (av ca 6 500) lades öde i Skåne och på de övriga fanns det i bästa fall en enda mansperson kvar, som på grund av hög ålder lämnats kvar av de övernitiska utskrivningsmyndigheterna. Det otroliga i sammanget är att Karl XII 1711, inför sitt norska fälttåg, ansåg att det måste finnas ytterligare soldatmaterial att pressa fram i Skåne. Stenbock protesterade förstås, men detta hjälpte föga. Redan i januari 1712 utskrevs sålunda ytterligare 2 000 skåningar till krigstjänst, vilket innebar att var sjätte mansperson i Skåne försvann, men kungen var trots detta ännu inte nöjd. Stenbocks efterträdare som guvernör i Skåne, Burenschiöld, beordrades att stampa fram ytterligare 1 200 man ur den förarmade skånska befolkningen. Kungen understryker i sin order till Burenschiöld särskilt att han skall "använda den högsta flit för att anskaffa detta antal". Med andra ord, med vilka metoder som helst.

När danskarna landsteg i Skåne 1709 medförde de inga egna förråd, utan förlitade sig på skåningarnas välvillighet. Mer än gärna bidrog skåningarna också med att hjälpa sina forna landsmän med proviant. Danskarna tycks, trots att de befann sig i fiendeland, farit fram "såsom människor och icke som rovdjur". Detsamma kan inte sägas om de svenska trupperna. Stenbock mottog redan i början av november 1709 mängder med klagomål från befolkningen om att de svenska knektarna for våldsamt och hänsynslöst fram i provinsen. Den 11 november lät han därför publicera ett s k marode-placat, vilket ålade trupperna krigstukt. Detta hjälpte dock inte det allra minsta. Stenbock beklagade sig därför den 17 november till defensionskammaren vilket resulterade i att man skickade ner en krigsfiskal till Skåne. Denne rapporterade emellertid att han intet ovanligt sett eller hört och trots att Stenbock utfärdade ännu hårdare förordningar hjälpte inget.

De svenska knektarna fortsatte att bära sig åt som om de befann sig i fiendeland, d v s stal, mördade, våltog och brände. Genom slaget vid Helsingborg befriades Skåne visserligen från den danska hären, men sina egna försvarare blev man inte av med i brådrasket. 1 400 sårade och sjuka skickades efter slaget vid Helsingborg till Lund för vård. Där förosakade de en smittosam sjukdom som så när tagit kål på hela befolkningen i staden. De uppsvenska soldater som var vid god vigör efter slaget vid Helsingborg försvann inte ur Skåne direkt, utan förlades runt om i häradena. Där fortsatte de med sin favoritsysselsättning, nämligen att bestjäla, förnedra och terrorisera befolkningen. Visserligen var det klent beställt med truppernas underhåll, eftersom provinsen var helt utfattig, men att det inte alltid var nöden som gjorde att knektarna bar sig åt som de gjorde, finns det många vittnesmål på. Snarare var det känslokylan och råheten som gjorde sig gällande i de våldsamheter som drabbade en värnlös allmoge. Man bör nämligen betänka, att truppernas framfart mot skåningarna visade sig redan den första dagen uppsvenskarna passerade gränsen till Skåne norrifrån - det väderstreck från vilket inget annat än kyla, snö och ond bråd död dragit ner över skåningarna genom århundradena.

Uppställningen inför slaget vid Helsingborg. De enda skåningarna i Magnus Stenbocks armé, "Skånska tre- och femmänningsregementet" som dessutom till största delen bestod av invandrade svenska skåningar, är uppställda längst ut på svenskarnas vänstra flank. Antalet skåningar på den danska sidan är betydligt större. Efter fyra timmars strid stod Stenbock som segerherre på valplatsen och omkring honom låg 8 000 döda eller sårade, varav 5 000 hörde till danska armén.

[Tillbaka till huvudsidan]