Myten om finkänsliga svenskar och frispråkiga skåningar
Skrivet tre år sedan av Webmaster
På något vis har det uppstått en myt om att svenskar är finkänsliga när det kommer till politik. När man är bortbjuden sägs det att svenskar inte kommenterar politik eller andra saker som kan leda till diskussion eller sårningar.
Samtidigt har det uppstått en myt om att skåningar skulle vara frispråkiga och i motsvarande lägen gärna kommenterar politik och ger sig in i äventyrliga diskussioner. Att det skulle vara socialt acceptabelt att ha och yttra politiskt inkorrekta åsikter.
Jag skulle gärna vilja avliva de där myterna på en väldigt väldigt stor punkt.
När jag har svenskar som jag trodde var mina vänner hembjudna i mitt hem är det faktiskt ingen ovanlighet att de får syn på någon tidslinje över skånsk historia, eller affisch med beskrivning av någon historisk händelse såsom Örkened 1678 eller blodbadet i Ronneby.
Deras reaktion är också nästan unison. De fäller utan en sekunds tvekan ord såsom "Vilka lögner!", "Sånt djävla trams", "Landsförräderi" och "Så barnsligt". Sedan var stämningen den kvällen ödelagd.
Och när jag träffar mina nära svenska vänner på stan är det faktiskt ännu värre. Skulle jag råka ha en skånsk flagga på något klädesplagg så kommer -- utöver de vanliga mobbningarna om potatishals/gröthals/halvdansk/danskdjävel -- rena rasistiska tillmälen, förolämpningar, smädningar och hetsningar.
Av nära vänner som skickar julkort och beter sig hur vänligt som helst på Facebook
Den där finkänsligheten har jag hittills bara stött på hos skåningar. Och frispråkigheten hos svenskarna.
En dag hoppas jag att jag kan leva och bo i ett
självständigt Skåne. Där dessa vänner bor i ett grannland och därför förväntas uppträda som goda grannar.
Leve skånsk självständighet!
Kommentera
